skört

-Jag tror inte att du kommer att göra det! utbrister han
-Varför tror du det?
-Jag tror inte att du vågar. Du vill inte förlora allt, som jag gjorde....

Några minuter efter sitter de båda och funderar. Han funderar på vad som hade hänt om han låtit bli, hur hans liv hade sett ut. Hon funderar på det som hon kan förlora och försöker komma fram till om det är värt det eller inte. Efter en stund så är ingen av dem det minsta klokare och diskussionen går över till vad som ska lagas till middag.
Det blir till slut karibiskt som hon råkar överkrydda med curry så att det bränns i munnen. Men det är ganska skönt med den känslan också. Alla känslor som är starka är bra. För det kommer alltid en tid när man inte känner känslor alls, när man är så avtrubbad att inte ens tanken på sex känns lockande, när man faktiskt itne blir berörd ens av en nära persons problem.

Senaste gången det var var ungefär 14 dagar sen. Budet om dödsolyckan ledde till en känslomässig chock. Allt efteråt blev vagt och avtrubbat. Nån hade förlovat sig, nån annan funderade på att göra slut, en trejde på att flytta. Men inget kändes.

Å ena sidan är det förbannat skönt att inte behöva ha alla ups and downs för det tar mycket energi och driver en ibland att göra saker man i normalt tillstånd skulle fatta var osmidigt, för att sen när allt lugnat sig få handskas med konsekvenserna. Å andra sidan så är det förbannat skönt att ha känslor och att känna att man lever.

En del av utvecklingen som de flesta människor går igenom är ju när man växer upp och lugnar ner sig, får mer distans till livet och alla dess händelser. Vissa människor, som min mamma till exempel, kommer aldrig att göra det, de kommer alltid att kunna växla humör på en femöring och vara lika arga över en felplacerad strumpa som Mahatma ghandi bara skulle bli om hans familj hade blivit mördad av hans fienden. Trots att det är synd om dessa människorna på ett sätt, att de missar lugnet i livet, så är de även de personerna man kan beundra. De lever ut sina känslor och tar saker allvarligt, vet att livet är på riktigt och vill ha det så bra som det bara går. De vägrar ge upp drömmen om den perfekta situationen och har hela tiden många känslor och vet om att de lever.
De personerna som faktiskt genomgår denna utveckling styrs inte lika mycket av känslor utan mer av förnuftet, de kan njuta av varje sekund oavsett vad som händer. Inget blir nåsonsin en katastrof men inget blir heller aldrig mer något otroligt. Allt är mest bara bra. De känner ett lugn som håller dem skärpta genom allt, men missar de högsta glädjetopparna.

När någon mister livet så sätts allt annat på hold, budskapet måste få tid att sjunka in. Sen, när man sitter på bussen på väg hem från krogen och bella börjar gråta av sig all sorg, så är det skönt att kunna göra detsamma, få ur sig allt man tyckt och känt. Det är lättare när man har druckit :/ Chocken går över och man är tillbaka som vanligt igen.

Det är i de stunderna, när man inte riktigt orkar oroa sig över vad som kan hända om man tar steget, vad man riskerar att förlora om man gör det, som den överkryddade karibiska grytan är allra mest behövd. När man får både lugnet, och den starka känslan