747

först och främst vill jag tacka och visa lite uppskattning (jag är universums sämsta möjligtvis) till er. Linda, Linn, Viktor, Bettan, Cissi(även om vi inte hörts alls, men tjejen finns kvar i tankarna). Ni är grymma och jag kommer alltid vara så lycklig att ni formade mig till den jag slutligen blev. Även fast ni inte visste om det. Och jag är nöjd med var jag har hamnat i livet nu.

När man inte skriver på länge finns det så mkt saker man vill skriva av sig om, saker som hänt man känner ett plötsligt behov av att berätta.

Jag kommer inte göra det. Istället kommer jag skriva om en person, som spelat oförtjänt stor roll i mitt liv och som än idag fortfarande påverkar mig till högre grad än jag någonsin skulle erkänna irl.

Eventuella läsare har redan hört massor om detta och det är högst förståeligt om det inte finns något intresse i att höra det IGEN.

Men jag skriver för min egen skull.

Just nu lyssnar jag på Cowboys och gråter en skvätt. Vid det här laget borde ingen vara oförstådd med vem det kommer att handla om.

Nu börjar jag:


Inte en enda dag har passerat, utan att jag har tänkt tillbaka på det, sen den dagen den 16 november 2006 när han la till mig på msn. Magin började.
Och det var magiskt varenda dag tills 17 september året därpå när mitt liv var så sönderslaget att jag inte visste vem jag var ens och jag förstörde det hela. Sen grät jag nog i över ett halvår för att jag hade pajat det och efter det var jag deppig några månader till för att jag förstod att det faktiskt var över.
Magin var borta.

Sen... Intet.
inte ett enda sms, msn prat eller någon kontakt irl. Lika bra kanske

Livet blev bra igen, träffade Christoffer och fick ett stabilt förhållande med en person som det verkligen funkar med. Där jag får allt jag behöver. logiskt sätt så borde allt kännas bra och jag borde inte ha ngt behov av att veta saker om honom.

Men jag är inte logisk. Jag har aldrig varit det och kommer att kämpa för att aldrig bli det.

Saken är den att killen är den mest perfekta människan som finns, enligt mina mått. Inte den bästa underbaraste killen, utan den MEST MAGISKA OCH FANTASTISKA människan. och helt jävla perfekt på alla vis. M ä n n i s k a n

Jag älskar allt han gör, och allt han har gjort. Jag älskar att han stack hål i min kevlarsjäl, att han väckte en sida hos mig där solen alltid sken, dessutom ständigt ackompanjerat av kent.

(det här blir ett ganska långt inlägg men med tanke på frekvensen jag håller så gör det inget.)

Vad är det som gör den här carln så speciell? Jag funderade långt och länge på det själv faktiskt, i flera år har jag funderat på varför han utmärker sig bland alla killar jag träffat.

Det hela kan sammanfattas med ett enda ord. Däremot tänker jag dra den långa versionen ändå, för att jag behöver få mina tankar på print.

Nästan alla killar jag träffat och haft nån relation med har börjat med fysisk attraktion. Det har växt och utvecklats till mer eller mindre djupa relationer, vissa blev bara någon flört som övergick till vänskap. Det har varit pirrande i magen och en fröjd för ögat.
Med honom var det annorlunda. Jag märkte honom inte ens de första gångerna vi sågs. Inte förrän jag fick hans msn så fattade jag att han fanns. Men sen gick det ganska fort. I princip från första meningen så var jag som trollbunden. Vi pratade mer och mer. Jag föll, länge och hårt. Attraktionen kom såklart i efterhand, men det var inte hans utséende som drog mig i första hand.
Det kan ha varit grejen med Kent, att jag helt plötsligt förälskade mig i ett band och kunde associera hundratals låtar med honom. Det kan ha varit att han gjorde mig så lugn och samtidigt så jävla energisk. Det kan ha varit för att han är så superior och överlägsen på alla sätt. Det kan ha varit för det där enda ordet som egentligen beskriver allt jag kände.


Sure, jag har ett jättebra förhållande med en kille som passar mig som handen i handsken. Det gjorde uppenbarligen inte han när det begav sig. Det förändrar dock inte att jag tycker att han är perfekt och oförstörbar. Vi är kanske för lika, och för olika på punkter som är för viktiga för att det skulle ha funkat. Men jag älskar honom fortfarande.

Mer än jag vågar inse.

Vi träffades faktiskt igår, på fest hos en gemensan vän. Efter en flaska martini och lite cider från min sida och otaliga öl från hans så var konversationen igång.

De som säger att alkohol är dåligt underskattar dess förmåga att döva nerver.

Vi pratade inte om något speciellt, inget skämtsamt eller flörtigt eller nostalgiskt. Inte om något som spelar någon roll alls. Men det var känslan. Den där gamla känslan av att jorden precis exploderade med det spelade ingen roll för han var där. (Han. En person värd att dö för.)
Det var ögonen mest. De mörka blåa ögonen som är så ärliga och öppna. Till och med för mig som svek honom för några år sen.

Tiden läker nog alla sår. Det måste vara så. Annars är jag såååå körd

Morgonen var ännu mer fantastisk när han ville säga hejdå innan de skulle åka. Precis som innan. Inget märkvärdigt, för yttre ögon mest bara artighet. Vem vet, det kanske det var. Men jag tänker njuta av världen som återigen skakade till och vältes över mig.

Hela dagen har gått i ett dimmigt rus, mest på grund av alkoholintaget igår. Det gjorde inget, i sällskap av goda vänner blir nästan allting hanterbart. Underbara vänner.

Missförstå mig inte, jag och christoffer har ett toppenförhållande och jag kommer satsa lika mkt på det nu som jag gjort innan. Vi har en chans att klara det. Christoffer är min bättre hälft.

Jag är inte förälskad i den här killen. Men det finns någon underliggande kärlek som antagligen alltid kommer ligga kvar. Nu är jag lite överdrivet känslomässig och det kan ha att göra med hagnesta som spelas i bakgrunden. Kan ha att göra med bakfyllan. Logik är det banne mig inte.

Så länge hjärtat mitt slår, så minns jag dig när du slog ett hål i min kevlarsjäl
Och så blev du mitt sår, och jag blöder ihjäl...

kom gör ett hål i min keeevlarsjäl.

(fan att jag fortfarande inte vill gå utan hans luft i mina lungor. Mitt livs största kärlek? Utan tvekan. )