747

först och främst vill jag tacka och visa lite uppskattning (jag är universums sämsta möjligtvis) till er. Linda, Linn, Viktor, Bettan, Cissi(även om vi inte hörts alls, men tjejen finns kvar i tankarna). Ni är grymma och jag kommer alltid vara så lycklig att ni formade mig till den jag slutligen blev. Även fast ni inte visste om det. Och jag är nöjd med var jag har hamnat i livet nu.

När man inte skriver på länge finns det så mkt saker man vill skriva av sig om, saker som hänt man känner ett plötsligt behov av att berätta.

Jag kommer inte göra det. Istället kommer jag skriva om en person, som spelat oförtjänt stor roll i mitt liv och som än idag fortfarande påverkar mig till högre grad än jag någonsin skulle erkänna irl.

Eventuella läsare har redan hört massor om detta och det är högst förståeligt om det inte finns något intresse i att höra det IGEN.

Men jag skriver för min egen skull.

Just nu lyssnar jag på Cowboys och gråter en skvätt. Vid det här laget borde ingen vara oförstådd med vem det kommer att handla om.

Nu börjar jag:


Inte en enda dag har passerat, utan att jag har tänkt tillbaka på det, sen den dagen den 16 november 2006 när han la till mig på msn. Magin började.
Och det var magiskt varenda dag tills 17 september året därpå när mitt liv var så sönderslaget att jag inte visste vem jag var ens och jag förstörde det hela. Sen grät jag nog i över ett halvår för att jag hade pajat det och efter det var jag deppig några månader till för att jag förstod att det faktiskt var över.
Magin var borta.

Sen... Intet.
inte ett enda sms, msn prat eller någon kontakt irl. Lika bra kanske

Livet blev bra igen, träffade Christoffer och fick ett stabilt förhållande med en person som det verkligen funkar med. Där jag får allt jag behöver. logiskt sätt så borde allt kännas bra och jag borde inte ha ngt behov av att veta saker om honom.

Men jag är inte logisk. Jag har aldrig varit det och kommer att kämpa för att aldrig bli det.

Saken är den att killen är den mest perfekta människan som finns, enligt mina mått. Inte den bästa underbaraste killen, utan den MEST MAGISKA OCH FANTASTISKA människan. och helt jävla perfekt på alla vis. M ä n n i s k a n

Jag älskar allt han gör, och allt han har gjort. Jag älskar att han stack hål i min kevlarsjäl, att han väckte en sida hos mig där solen alltid sken, dessutom ständigt ackompanjerat av kent.

(det här blir ett ganska långt inlägg men med tanke på frekvensen jag håller så gör det inget.)

Vad är det som gör den här carln så speciell? Jag funderade långt och länge på det själv faktiskt, i flera år har jag funderat på varför han utmärker sig bland alla killar jag träffat.

Det hela kan sammanfattas med ett enda ord. Däremot tänker jag dra den långa versionen ändå, för att jag behöver få mina tankar på print.

Nästan alla killar jag träffat och haft nån relation med har börjat med fysisk attraktion. Det har växt och utvecklats till mer eller mindre djupa relationer, vissa blev bara någon flört som övergick till vänskap. Det har varit pirrande i magen och en fröjd för ögat.
Med honom var det annorlunda. Jag märkte honom inte ens de första gångerna vi sågs. Inte förrän jag fick hans msn så fattade jag att han fanns. Men sen gick det ganska fort. I princip från första meningen så var jag som trollbunden. Vi pratade mer och mer. Jag föll, länge och hårt. Attraktionen kom såklart i efterhand, men det var inte hans utséende som drog mig i första hand.
Det kan ha varit grejen med Kent, att jag helt plötsligt förälskade mig i ett band och kunde associera hundratals låtar med honom. Det kan ha varit att han gjorde mig så lugn och samtidigt så jävla energisk. Det kan ha varit för att han är så superior och överlägsen på alla sätt. Det kan ha varit för det där enda ordet som egentligen beskriver allt jag kände.


Sure, jag har ett jättebra förhållande med en kille som passar mig som handen i handsken. Det gjorde uppenbarligen inte han när det begav sig. Det förändrar dock inte att jag tycker att han är perfekt och oförstörbar. Vi är kanske för lika, och för olika på punkter som är för viktiga för att det skulle ha funkat. Men jag älskar honom fortfarande.

Mer än jag vågar inse.

Vi träffades faktiskt igår, på fest hos en gemensan vän. Efter en flaska martini och lite cider från min sida och otaliga öl från hans så var konversationen igång.

De som säger att alkohol är dåligt underskattar dess förmåga att döva nerver.

Vi pratade inte om något speciellt, inget skämtsamt eller flörtigt eller nostalgiskt. Inte om något som spelar någon roll alls. Men det var känslan. Den där gamla känslan av att jorden precis exploderade med det spelade ingen roll för han var där. (Han. En person värd att dö för.)
Det var ögonen mest. De mörka blåa ögonen som är så ärliga och öppna. Till och med för mig som svek honom för några år sen.

Tiden läker nog alla sår. Det måste vara så. Annars är jag såååå körd

Morgonen var ännu mer fantastisk när han ville säga hejdå innan de skulle åka. Precis som innan. Inget märkvärdigt, för yttre ögon mest bara artighet. Vem vet, det kanske det var. Men jag tänker njuta av världen som återigen skakade till och vältes över mig.

Hela dagen har gått i ett dimmigt rus, mest på grund av alkoholintaget igår. Det gjorde inget, i sällskap av goda vänner blir nästan allting hanterbart. Underbara vänner.

Missförstå mig inte, jag och christoffer har ett toppenförhållande och jag kommer satsa lika mkt på det nu som jag gjort innan. Vi har en chans att klara det. Christoffer är min bättre hälft.

Jag är inte förälskad i den här killen. Men det finns någon underliggande kärlek som antagligen alltid kommer ligga kvar. Nu är jag lite överdrivet känslomässig och det kan ha att göra med hagnesta som spelas i bakgrunden. Kan ha att göra med bakfyllan. Logik är det banne mig inte.

Så länge hjärtat mitt slår, så minns jag dig när du slog ett hål i min kevlarsjäl
Och så blev du mitt sår, och jag blöder ihjäl...

kom gör ett hål i min keeevlarsjäl.

(fan att jag fortfarande inte vill gå utan hans luft i mina lungor. Mitt livs största kärlek? Utan tvekan. )

skört

-Jag tror inte att du kommer att göra det! utbrister han
-Varför tror du det?
-Jag tror inte att du vågar. Du vill inte förlora allt, som jag gjorde....

Några minuter efter sitter de båda och funderar. Han funderar på vad som hade hänt om han låtit bli, hur hans liv hade sett ut. Hon funderar på det som hon kan förlora och försöker komma fram till om det är värt det eller inte. Efter en stund så är ingen av dem det minsta klokare och diskussionen går över till vad som ska lagas till middag.
Det blir till slut karibiskt som hon råkar överkrydda med curry så att det bränns i munnen. Men det är ganska skönt med den känslan också. Alla känslor som är starka är bra. För det kommer alltid en tid när man inte känner känslor alls, när man är så avtrubbad att inte ens tanken på sex känns lockande, när man faktiskt itne blir berörd ens av en nära persons problem.

Senaste gången det var var ungefär 14 dagar sen. Budet om dödsolyckan ledde till en känslomässig chock. Allt efteråt blev vagt och avtrubbat. Nån hade förlovat sig, nån annan funderade på att göra slut, en trejde på att flytta. Men inget kändes.

Å ena sidan är det förbannat skönt att inte behöva ha alla ups and downs för det tar mycket energi och driver en ibland att göra saker man i normalt tillstånd skulle fatta var osmidigt, för att sen när allt lugnat sig få handskas med konsekvenserna. Å andra sidan så är det förbannat skönt att ha känslor och att känna att man lever.

En del av utvecklingen som de flesta människor går igenom är ju när man växer upp och lugnar ner sig, får mer distans till livet och alla dess händelser. Vissa människor, som min mamma till exempel, kommer aldrig att göra det, de kommer alltid att kunna växla humör på en femöring och vara lika arga över en felplacerad strumpa som Mahatma ghandi bara skulle bli om hans familj hade blivit mördad av hans fienden. Trots att det är synd om dessa människorna på ett sätt, att de missar lugnet i livet, så är de även de personerna man kan beundra. De lever ut sina känslor och tar saker allvarligt, vet att livet är på riktigt och vill ha det så bra som det bara går. De vägrar ge upp drömmen om den perfekta situationen och har hela tiden många känslor och vet om att de lever.
De personerna som faktiskt genomgår denna utveckling styrs inte lika mycket av känslor utan mer av förnuftet, de kan njuta av varje sekund oavsett vad som händer. Inget blir nåsonsin en katastrof men inget blir heller aldrig mer något otroligt. Allt är mest bara bra. De känner ett lugn som håller dem skärpta genom allt, men missar de högsta glädjetopparna.

När någon mister livet så sätts allt annat på hold, budskapet måste få tid att sjunka in. Sen, när man sitter på bussen på väg hem från krogen och bella börjar gråta av sig all sorg, så är det skönt att kunna göra detsamma, få ur sig allt man tyckt och känt. Det är lättare när man har druckit :/ Chocken går över och man är tillbaka som vanligt igen.

Det är i de stunderna, när man inte riktigt orkar oroa sig över vad som kan hända om man tar steget, vad man riskerar att förlora om man gör det, som den överkryddade karibiska grytan är allra mest behövd. När man får både lugnet, och den starka känslan

dyrt=bättre?

Jag är sur. Ganska uppretad, sådär lagom irriterad så att när Sandro från lagret kommer in och ska fråga ngt så blänger jag på Charlotte och låtsas som om jag gör ngt viktigare. Vilket jag såklart inte gör. Men ändå.

Jag gick och köpte en svindyr frisörinpackning för håret, som skulle "reparera" och "bygga upp" mitt sönderblekta hår. Jag sov med den en gång och dagen efter så var mitt hår otäckt frissigt, såg ut som en rödhårig ronja rövardotter. Så jag provade att ha i olivolja, det har mina släktingar i Grekland sagt är bra (de har olivolja överallt där, och då menar jag verkligen ÖVERALLT!). Och se på fan, håret var silkesmjukt och glänsande. Och Fett såklart då. Aldrig kan man bli helt nöjd. Men efter några gånger kom jag på att om man sover med olivolja och sedan tvättar hårbotten bara (för tvättar man hela håret måste man likförbannat ha i den dyra frisörinpacknigen efteråt och då blir det lika frissigt för det så då var det onödigt att ens sova med oljan, för det är fan inte bekvämt) så blir håret rent i botten och mjukt i topparna.

Fan vad smart jag är. Varför delas inte det ut några pris till såna vardagshjältar som jag?
(jag är ödmjuk nån annan gång, ok?)

de jävla sms'en

Hjärtat hamnade nyss i halsgropen. Jag är van vid att få massa sms hela tiden av olika personer. Men jag trodde verkligen inte att jag skulle få ett sms av johans mamma. Hon beklagade det som hänt och sa att jag kunde komma över och hämta mina kläder när han inte var hemma, sen kunde jag hälsa på katten.
Jag skulle aldrig kunna komma förbi när johan är hemma, inte med tanke på förra veckan. Vi är riktigt osams, inte så oväntat. Jävla svin.

Av någon anledning så förstörde det där hela min dag.

Jobbet (A)

Jag kan verkligen inte sluta skratta! haha fy faan! det gör ont i magen, aj haha
Ejot hade kickoff igår. Alla fast anställda åkte iväg på en tur någonstans (jag är inte fast anställd och fick därför agera chaufför åt mig mor) och åt kräftor och drack snaps. I mängder. Störtskönt när jag hämtade mamma vid 11 och hon klagade på yrsel (min mamma dricker nästan aldrig speciellt mkt, det blev jag som fick ta den rollen) och de andra vinglade ur bussen medan de försökte lokalisera sig.

Ok, folk är fulla på jobbfester. Men jag jobbar med trista, alkoholfientliga kostymnissar. Trodde jag tills igår iaf.

Nu är klockan snart nio och det saknas fyra personer, varav en ringdes och väcktes för en timme sen. De som är här är extremt bakfulla och det syns verkligen hur de mår. Ejot då. Det kunde jag aldrig tro.

hela situationen är så jävla kul^^

Livet, som det är bara

Jag kunde ha skrivit om helgen. Om allt jag gjort och vilka konsekvenser de fick. Men jag låter det vara, jag behåller det för mig själv.

Istället skulle jag ha skrivit om en sak som påverkar mig mkt just nu. Om er. Jag hade det så tydligt i hjärnan nyss, exakt vilka ord jag skulle använda för att nå ut. men jag tappade fokus och tar det någon annan gång. Det är inte som att det är panik med det direkt. Jag vill iaf framföra ett stort tack till Viktor, Linda, Josefine och Julia som Alltid har funnits där och faktiskt sett rakt igenom alla murar och skådespel och fattat vem jag egentligen är. Jag älskar er.

Jag förstår honom inte, hur tänker man när man gör en sån sak? Hur kan man bara ignorera någons känslor sådär? Men han får lösa det själv, som sagt, bollen är hos honom nu. Fan bara att han är så snygg. det borde inte ge pluspoäng men det gör det. Sjukt het. Men sjukt dålig också.

Jag har mognat ganska mkt under sommaren, jag känner det. Vissa saker jag gjorde innan skulle jag inte ha gjort nu och vice versa. Det märks kanske inte men jag känner det. Så småningom så kommer folket runt omkring mig, de som egentligen inte känner mig, också att märka det. Jag har en plan för mitt liv nu.

igen, igen igen!

Igår var en kul dag.
Jg jobbade, åkte in till stan, besökte banken och fixade ut mina skattepengar, handlade på ginatricot, hade en affärspresentation med Madde, parkerade om bilen och sen gick jag och Julia först till McDonalds och sen på bio, och såg Mamma Mia. FAN vad bra den var! haha, hela biosalongen asgarvade :D störtskönt

Efter det åkte vi till jennie som hade fest och åkte därifrån mkt sent. Men det var det helt klart värt!!!

Eftersom mitt liv fungerar smärtfritt så har jag itne så mkt att beklaga mig över eller berätta heller. Singellivet är fantastiskt, jag trivs med min sits.
Motala imorrn kanske, beroende på de andra tjejorna. Annars blir det nog klaras som vanligt. Eller Zätas som jag nyss blev bjuden till. Tack men nejtack, jag har andra att välja mellan...


possar!

Inner peace

Det inre lugnet. Eros Ramazotti och Anastasia sjunger något som skulle kunna vara årets ljuvligaste låt.

Saker som händer är helt underbara och jag har ett otroligt flow :D

747...

Hur stor är sannolikheten?

lycka