Livet, som det är bara

Jag kunde ha skrivit om helgen. Om allt jag gjort och vilka konsekvenser de fick. Men jag låter det vara, jag behåller det för mig själv.

Istället skulle jag ha skrivit om en sak som påverkar mig mkt just nu. Om er. Jag hade det så tydligt i hjärnan nyss, exakt vilka ord jag skulle använda för att nå ut. men jag tappade fokus och tar det någon annan gång. Det är inte som att det är panik med det direkt. Jag vill iaf framföra ett stort tack till Viktor, Linda, Josefine och Julia som Alltid har funnits där och faktiskt sett rakt igenom alla murar och skådespel och fattat vem jag egentligen är. Jag älskar er.

Jag förstår honom inte, hur tänker man när man gör en sån sak? Hur kan man bara ignorera någons känslor sådär? Men han får lösa det själv, som sagt, bollen är hos honom nu. Fan bara att han är så snygg. det borde inte ge pluspoäng men det gör det. Sjukt het. Men sjukt dålig också.

Jag har mognat ganska mkt under sommaren, jag känner det. Vissa saker jag gjorde innan skulle jag inte ha gjort nu och vice versa. Det märks kanske inte men jag känner det. Så småningom så kommer folket runt omkring mig, de som egentligen inte känner mig, också att märka det. Jag har en plan för mitt liv nu.